Kategori: Läsvärt

Vid Nyåret stod December som värd för Årets Fest – Le Grand Final. Alla månaderna var inbjudna och kom i sina finaste dräkter. De samlades runt det dukade bordet, talade upprymt om året som gått, och glömde alla små förtreter de tillfogat varandra under året. December var i sitt esse. Han såg till att alla mådde bra. Moder Sol hade under dagen visat sig på sin bästa sida och fanns nu med på festen. Även Månen bidrog med sitt bleka men vänliga leende. De båda var kvällens hedersgäster, även om de av naturliga skäl inte kunde visa sig tillsammans. Men Moder Sol sände sina blickar och strålar på Månen så att han lyste i kapp med julljusen och stjärnorna. De båda delade sin hemlighet, och gladde sig åt vad de skapat tillsammans.

Januari var kvällens ordningsman och December var mån om att hålla honom vid gott mod. April snurrade runt och vimsade med alla, September skrattade så att snökristallerna klingade samtidigt som Maj dansade runt i full kraft. Juni svepte runt tillsammans med Kärleken och spred sin ljusa stämning till alla och envar. Till och med Oktober lyste upp av förväntan när hon närmade sig honom. Han tog mod till sig och bjöd upp Augusti till dans.

Juli, som i sanning var lite lat, talade med Februari om fördelen i hans situation som kortast. Februari å sin sida tyckte att Juli skulle lyssna på November som, som alltid, satt i läshörnan och läste högt för den som ville lyssna. Mars var redan där och busade med November som lugnt lät honom hållas.

När midnatt närmade sig samlades de alla för kvällens tal. Januari talade till dem alla med sin lugna och myndiga stämma, han berättade om året som gått, och förutspådde året som skulle komma. Lilla vimsiga April sökte hans blick och rodnade av glädje när hon mötte den. Hon strålade av lycka när Januari nämnde hennes namn i talet, nåja han nämnde dem ju alla, men hon kände sig i alla fall utvald.

Exakt vid midnatt utbringade Januari årets skål, och alla månaderna skålade med varandra och med Moder Sol och med Månen i det bubbliga frostvattnet med kritstallfärgade inslag av förväntan. Så var det dags att skiljas åt, och alla utom Januari, som skulle tillträda direkt, fick åka med i  Karlavagnen och ut i Vintergatan. Stjärnorna lyste upp deras färd och November sjöng en sång på himmelska innan de alla somnade i famnen på den skimrande galaxen.

Marie-Louise Kjellström

Han vaknade upprymd – idag var det hans tur! Han skulle ännu en gång få visa upp sig och låta sig beundras. Fylld av självsäkerhet intog December scenen.

Så hände det som inte skulle hända – December snubblade. Förvirrad och rodnande sopade han ihop sina spillror i eftermiddagens mörker, med bara ett svagt ledljus över himlen. Han hade snubblat runt sin egen självsäkerhet och nu sökte han fotfästet i den nalkande skymningen. Runt fötterna trasslade sig ett alltför blött snöfall, och med händerna försökte han skaka sig fri från grådaskiga gräsmattor, obehagliga minnen och smutsiga isfläckar.

Så här skulle det inte vara, inte alls, tänkte hans irriterat. Han skulle ju fälla den vita snön i stora, stora flingor och lysa upp hela härligheten. Nu hade det blivit alldeles för varmt och det skulle ta tid att reda ut. Han kämpade med snömolnen och lockade och pockade för att få dem till sig. Inte förrän andra Advent väl var förbi lyckades han få sitt snötäcke att ligga stillsamt och lugnt över helheten.

När Lucia kom tittade hon strängt på December, och fnyste missnöjt.

– Vad har du gjort? frågade hon ilsket. Du skulle ju skapa en skön och vacker stämning till mig och mitt följe – vad är detta?

– Jag snubblade i början och sedan kom jag inte ikapp, svarade December tyst. Han var lite rädd för den Vita Drottningen och hennes följe. Hon kunde vara fasligt bestämd och det fanns så mycket förväntan i omgivningen att det bara inte fick bli fel.

– Jaha, ja vi får väl se om det går att få till det här nu. Jag vill inte ha smuts i klänningskanten så det är bäst du fryser till ordentligt nu.

December gjorde som hon sa, lite glad trots allt att få visa upp en av sina bästa grenar – snabbfrysningen! Med stor precision och iskallt lugn frös han ned allt som fanns på kortast möjliga tid. Träden fastnade i sina rörelser, frosten la sig tyst på grenarna och vattnet blev till is och slutade rinna i stuprören.

– Ha ha, skrattade December, nu blev det minsann tyst Lucia!

Lucia log snett, tackade för hjälpen och satte igång med sitt arbete att lysa upp den mörka December.

Så närmade sig Jul och Nyår. Julen hade förberett sig länge och ville som vanligt sprida ut sig över lång tid och med största möjliga kraft. December visste att det nu blev svårt att överglänsa själva Julen som hade fullt med glittriga ljus till sin hjälp. Nåväl – de fick väl samarbeta. December och Julen hade helt enkelt en uppgörelse om att tillsammans skapa den mest glittriga månaden.

Så kom det sig att December fann sig i att bli utsmyckad med lampor, kransar, tomtar och granar. Han accepterade helt enkelt detta intrång från Julen utan att protestera. Visst gjorde det lite ont när han hade lagt snön så vackert tillrätta och Julen dundrade in med avklippta granar fyllda med ljus. De hade inte samma smak helt enkelt.

Julen kunde inte låta bli att tindra inför varje nytt tilltag, medan December med viss plåga såg granarna trycka sig allt längre in i skogen av rädsla. Darrande viskade de sinsemellan och den isande skräcken kändes i varje fiber. Förnedringen blev ju ännu värre när de togs in i alldeles för varma rum och behängdes med färgglada kulor och glitter. December kände allt detta i sitt innersta, men protesterade inte i alla fall.

Men December var inte långsint. Snart hade han skakat av sig sin olust, och fann återigen sin stora glädje i att få verka. Han skulle ju leda ”Le Grand Final”!

Så svepte han runt och samlade ihop inte bara jorden utan hela himlavalvet till en mästerlig föreställning. När Nyår kom tassande hade han lyckats få Vintergatan att konkurrera med julljusen och frosten att hålla sig fast hela dagen. Till och med Månen kom på besök och skimrade förföriskt. Moder Sol kunde inte motstå frestelsen att delta en smula, och skickade ned några av sina vackraste vinterstrålar.

Nu kunde det Nya Året få komma – December var redo att lämna över.

Marie-Louise Kjellström

November samlade alla sina elva syskon omkring sig. De satte sig runt henne i närheten av Alla Helgons Dag. Hon öppnade sin vackra bok och började berättelsen om det som nu skulle komma:

”Man måste tala till snön så den förstår. På ett eget språk. Man måste tala till snön på hennes eget språk. Tänk på hur tyst den faller, och på att den tar tystnaden med sig till jorden. Omfamnar allt. Mjukt, tyst och tveköst. En självklarhet. Plötsligt blir stillsamheten närvarande i vardagen. Den bär en klädedräkt av kristaller, men kölden är inte stillsamhetens tecken. Bara en rustning mot omvärldens tillstånd. Så om du vill tala till snön måste du hitta en annan stämma. En helt annan tonart. Hittar du den kan du lugnt ta dig tid till ett samtal med snön. Hon kommer berätta de mest intressanta saker, och du kommer glömma tid och rum för att lyssna. Snön talar inte till alla, bara till dem som verkligen kan lyssna, och som hittat ett tilltal i en tonart hon kan höra. Inte är det många som hittat hit, till detta samtalsrum, men vi som redan tagit plats, vi vet att vi kommit rätt. I snön finns den klara sanningen, och hon skriker knappast ut den till dem som inte lyssnar. Hon vet bättre än så.

Så slå dig ned en stund, ta med en filt om du tror du kommer frysa. Det kan vara kallt så länge ditt hjärta tvekar på sanningen. Men när du kommit vidare på färden, kommer hjärtslagen ge dig värme. Snön talar till dig i små bokstäver, hon skriker inte högt. Bara på våren kan hennes röst höjas en smula när vårbäcken är fylld av hennes tårar. Styrkan är öronbedövande, men det är inte vintern och snön som skriker ut sin smärta – det är våren som driver sig själv genom lövsprickning, tillblivelse och forsande vintertårar.  Men snön är lågmäld. Vill du tala med snön måste du anstränga dig. Hon låter ingen slarva sig fram till hennes samtalsrum. Väl där – ja då kan du sluta tala – och börja lyssna. Snön har mycket på hjärtat att berätta om. Hemligheter, hemskheter och himmelska höjdpunkter. Hennes språk är himmelska, och det måste du lära dig. Till snön talar man himmelska.”

November slog stillsamt ihop sin bok och lämnade scenen. Hennes syskon kunde höra henne föra ett samtal på ett språk de inte förstod. När hon sakta försvann ur sikte såg de hur hennes ryggtavla glänste av tilltro.

Marie-Louise Kjellström

Oktober tvekade. Som vanligt fanns där en oro och osäkerhet innan han skulle tillträda. I slutet av September började han känna sig obekväm. Det var ju aldrig någon som väntade på honom, och ingen förväntan fanns inför hans ankomst. Så hade det ju alltid varit. Men ändå, han kände sig missmodig och nedslagen. Visst skulle November så småningom komma till hans räddning som vanligt, men det var långt till dess. Han skulle först behöva stiga fram och visa upp sin sorg och oro.

Man skulle säkert peka på honom, irritera sig på hans tilltagande mörker och tveksamma dagsljus. Han skulle få utså kommentarer om sitt sätt och sin personlighet. Inte någon gång hade någon varit glad och välkomnande. Oktober var ledsen långt in i hjärtat av sitt väsen. Hur skulle han kunna mäta sig med de andra? Vad hade han att komma med egentligen? Han visste att han inte gjorde någon glad, att han bara var en mellanmånad. Hans sorgsamma tankar fyllde dagarna med gråtunga moln och ibland lite regnfyllda byar. Till och med fåglarna tystnade när han anlände. Älgarna gick allt längre in i skogen, hukande. Lövträden sörjde sin svunna skönhet när de fällde sina sista löv. Skogen och marken liksom avvaktade i hans tid, väntade på något bättre.

Ibland hade han ändå försökt skoja till det lite, till exempel genom att fälla ned lite hagel, eller genom att låta vindarna blåsa upp till storm. Men ingen uppskattade dessa ansträngningar. Istället möttes han av hånfullhet och kritik, vilket gjorde honom rädd och osäker. Han var så ledsen att stora tårar trängde fram och skapade ännu mer regn, vilket bidrog till ännu mer klagan från omvärlden. I sin oerhörda ensamhet hittade Oktober inte svaret på sina sorgsna tankar. Hur kunde han vara så ensam med alla dessa syskon, tänkte han. När November kom på ett tidigt besök för att planera sin egen ankomst, frös alltihopa ned till iskyla och glashalka. Oktobers tårar föll tungt på det vackra men farliga underlaget. Han grät tyst för sig själv och lät en sträng nordanvind föra bort honom.

Marie-Louise Kjellström

– Hoppsan-sa, skrattade September när hon fick löven att virvla runt. Hon skrattade högt och gladde sig åt att få härska över helheten under den närmaste tiden. Hon kände sig som vanligt utvilad och glad, och tog sin an uppgiften med lätthet. Den fundersamma Augusti hade lämnat över med viss tvekan som vanligt, men September kände minsann ingen tveksamhet.

Nu skulle hösten börja och hon var först på plan. Hon var berusad av tanken att få löven att börja skifta i olika färger, och hennes färgpalett var storstilad. Alla nyanser av grönt, gult, rött och orange gav henne så mycket fniss i magen att hon inte kunde hålla sig – ett litet regn måste till. Hon log med stora solstrålar genom regnet och skapade fantastiska regnbågar. Även här ägde hon alla färger och hon kunde inte se sig mätt på det hon skapat.

September log med alla sina skimrande färger, slängde med sitt fladdrande hår och fnittrade förtjust. I magen bubblade glädjen nästan över, och hon snubblade fram i skog och mark så färgerna stänkte kring hennes steg. Än här och än där landade hennes färgglada sinnelag, och intog till slut hela härligheten. Hon kunde inte hålla sig för skratt när hon såg hur fint det blev, hon skrattade så tårarna rann och blev till ett vackert regn.

Berusad av kärlek och glädje fortsatte hon att skapa konst av sommarmånadernas enkla grönska.  Starka, kraftfulla och intagande var de avtryck hon gjorde. Moder Sol log uppmuntrande och sände sina förföriska strålar som inramning till detta sanna konstverk.

Efter flera veckor av ren och skär lycka kände September av att det inte riktigt skulle kunna bära ända fram. Hon visste att hon skulle behöva lämna ifrån sig det hon skapat, och att det bara var till låns i några glada veckor. Hon kände hur glädjen mattades, samtidigt som hennes kunskaper ökade.

Man kan inte fånga ett moln, tänkte hon. Och man kan inte hålla fast månens silver i sin hand. Solen strålar kan inte stängas in med galler och man kan inte kedja vinden. Bara genom att släppa taget kan man få friheten tillbaka. Detta hade hon lärt sig av Februari när de träffats som hastigast på nyårsnatten.

Det var dags nu, och September ropade på Oktober och bad honom ta över. Hon var färdig för den här gången, och hon var glad över att ha klarat sin svåraste uppgift – att släppa taget om det som kan fångas.

Marie-Louise Kjellström

Att komma in på scenen efter både Juni och Juli hade alltid känts lite hopplöst. Augusti fick liksom aldrig vara först med någonting, hon blev bara förminskad till en kopia av företrädarna. Det enda hon verkligen kunde slå till med som var unikt var de mörka kvällarna. Hon hade gjort dessa till sin paradgren och förfinade hela tiden sin teknik. Men Augusti ville något mer, hon ville få lite mer uppskattning. Sakta hade hon genom åren byggt upp en krets av beundrare, och den skaran ville hon öka varje år.

Hon var fåfäng och lättsårad. Hon var den sista sommarmånaden och tyckte hon förtjänade en mer framskjuten position, såsom hennes släktingar söderut hade. Där minsann förstod man att uppskatta vem hon egentligen var – större än både Juni och Juli. Men hon befann sig i nordligare breddgrader och hann knappt tillträda förrän det talades om höst, mörker och regn. Vad hjälpte det att hon flera gånger fyllt dagarna med ljummen värme? Otack är världens lön tänkte hon uppgivet, och bestämde sig för att låta mörkret falla. Där, i mörkrets innersta, kände hon sig stark och mäktig. Augusti var kraftfullare än sina yngre systrar, hon ägde en helt annan struktur. Ett annat lugn.

Augusti hade också en pakt med Månen. De båda hade gemensamt kommit överens om att verka tillsammans. Ända sedan barnsben hade Augusti kunnat charma Månen till storverk. De delade också en mörk hemlighet – ingen av dem hade något eget ljus. Tillsammans kunde de dock utnyttja detta faktum när Augusti lät dagarna falla, och Månen lutade sig mot horisonten och lät Moder Sol göra jobbet åt honom. Storslaget var det skådespel de bjöd på tillsammans.

På Mångatan gick trollen i täta led. De sjöng och spelade med kulörta lampor i händerna. Här och där träffade de på vilsekomna kräftdjur, men mest av allt var det stilla och lugnt på vägen. Trollen hade vilat under den ljusaste tiden, förutom Kärlekstrollens utflykt under Midsommarnatten, men tog nu chansen att få vandra omkring som de ville, och Augusti såg inget fel i det.

Så ändå närmade sig slutet. Ensamheten satte sig beslutsamt. Han fäste blicken i Augustis djupaste mörker. Hon skalv till, och kände värmen sakta fly undan. I mångatan blänkte redan Ensamhetens sorgsamma ansikte. Augusti hade flytt den här stunden under hela året, men innerst inne visste hon att Ensamheten skulle övermanna henne till slut. Han log sitt mörka leende mot henne, betvingade hennes värme och ersatte den med kyliga rysningar.

Marie-Louise Kjellström

Att vila sig var inte ett problem för Juli. Hon föredrog långa lata dagar framför intensiva arbetsuppgifter. Således var hon obekymrad om gräsets klagan efter mer regn. Hon tog det lugnt och lät sol och vind leka lite som de ville. Det fanns tider då hon låtit regnen fara fram och ta för sig av utrymmet, men just det här året hade hon motat bort dem. Hon ville vila och orkade inte ta sig an regnskurarna med allt vad det skulle innebära i merarbete (intensivare blomning, högre vattenstånd, ivrigare insekter osv.).  Istället log hon lojt år vindens smålek i skogsbrynet, och såg vattnet krusa sig förtjust. Solen glittrade i vattenytan och kruset skapade livliga mönster.

Juli kände sig nöjd med det vackra hon skapat, och tyckte sig än en gång kunna utföra sin del av helheten med begränsad arbetsinsats och ganska mycket fritid. På eftermiddagarna kunde hon låta solen mulna till för att ta sig en tupplur i skuggan. Ahhh – så skönt tänkte hon och sträckte ut sig över markerna, med armarna högt svävande över bergen.

Så kom det sig att September kom på besök med nya vänner. September hade besökt nordligare breddgrader och kom släpande på Regn och Rusk. Juli hade redan tidigare förbjudit dessa otrevliga tvillingar att tillbringa tid i hennes del av helheten, men nu kom plötsligt September gående med dem i sällskap. Friden var bruten och Juli samlade motvilligt ihop sig för att gå dem tillmötes. Strax efter franska nationaldagen mötte hon dem, och fräste så hårt hon kunde

– September, du kommer för tidigt! Ta med dig dina eländiga följeslagare och ge er iväg – Schas!

Regn och Rusk hade dock redan fått tag på en vilsekommen måndag och lekte retsamt tafatt med Juli. Kastbyarna for genom luften och Juli skyndade efter allt vad hon förmådde. De långa lata dagarna hade dock satt sina spår och hon kom ohjälpligt efter. Skrattande fortsatte Regn och Rusk sin retsamma framfart, och September gled tyst tillbaka till sin mer avvaktande position. Hon log i mjugg. Juli hade fullt sjå med Regn och Rusk ända fram till torsdagen då hon lyckades jaga iväg dem genom att be vindarna om hjälp. Trött och utschasad föll hon ihop framåt helgen och orkade inte släppa fram annat är ett trist moln och lite åskvärme. Hennes ilska måste få sitt utlopp och helgen fick faktiskt ställa upp på det. Till måndagen hade hon siktat in sig på sin vanliga avslappnade inställning och då skulle solen få ta över arbetsuppgifterna. Innan dess behövde hon dock få uttrycka sin ilska och besvikelse över Septembers fräcka tilltag med de förfärliga tvillingarna Regn och Rusk. Hon sköt blixtar, mullrade in över bergen och skrämde slag på både barn och hundar. Hon repeterade sin uppvisning gång på gång och var inte nöjd förrän hela helgen passerat i ett enda stort och otämjt rasande. Men sen var hon nöjd och utmattad.

Marie-Louise Kjellström

Juni vaknade utvilad av att småfåglarna sjöng. Hon visste att det var dags och väckte Kärleken som sov bredvid. Kärleken tog sin sidenkaftan och svepte den runt kroppen i en stillsam gest. Juni irrade runt och sökte sin klädedräkt för dagen. Hon kände sig upprymd och valde en solig dress med mycket värme. Så gav de sig iväg för att inleda sommaren.

Tillsammans skulle de skapa förväntan och pirrighet i hela systemet. Maj hade gjort ett bra jobb med förberedelserna, men än återstod det mycket innan alltihopa var i hamn. Maj hade kanske dragit på lite för mycket, så nu gällde det att lugna ned det hela.

Efter några dagar kände sig Juni lite lugnare, hon hade kontroll och överblick och bytte därför till en mindre krävande klädedräkt – hon valde en mer nedtonad inramning i ljusrosa. Detta fick till följd att värmen klingade av en smula och Kärleken huttrade lite i sin tunna sidenkaftan.

Juni var glad och stolt. Hennes namn kom från Juno – ”himmelens drottning” och Jupiters hustru. Visst försökte Maj ta en större roll än den hon tilldelats, men Juni tänkte inte låta det ske. Hon ägde en annan kraft och hennes uppgift var att slutföra Majs intensiva arbete och skapa ro i allting. Som sommarens första månad låg allting fortfarande i förväntan och en viss försiktighet krävdes.

Snart tröttnade Juni på det svala lugn hon skapat. Midsommar var snart i antågande och nu var det dags att förbereda. Hon visste precis vad hon ville, och hur svårt det var att få den rätta stämningen. Det fanns så många andra som ville in vid den här tiden, Septembertvillingarna Regn och Rusk var alltid opålitliga och måste motas bort.

Juni bad Moder Sol om en extra favör, och Moder Sol kunde inte motstå sitt vackra flickebarn som log och visade sin fulla skönhet. Solen fick därmed extra mycket utrymme och värmen svepte in. Juni svävade tillsammans med Kärleken och doppade tårna i det daggvåta gräset. Den varma luften yrde i Kärlekens kaftan. Vinden vände lustfyllt och rufsade henne i håret.

Juni visste också sin roll som äktenskapets gudinna, och lät Kärleken leka fritt hela månaden.  Det var inte alla som tyckte det var riktigt passande, men det brydde sig inte Juni om. Hon hade Kärleken på sin sida och tänkte minsann ta sin roll på allvar.

I Midsommarnatten lät hon förtrolla natten till dag, och den trolska stämningen lämnade ingen oberörd. Detta var hennes vapen. Små, små kärlekstroll lekte i det daggvåta gräset, och hoppade förtjust upp i famnen på vem som helst. Kärleken hade skickat ut alla sina små medhjälpare denna natt, och de lekte både vildsint och ömsint i sommarnattens bleka skimmer.

Juni log lyckligt när hon någon vecka senare kröp ned bakom en fullmåne och somnade – hon trivdes verkligen på jobbet och längtade redan till nästa år.

Marie-Louise Kjellström