Att komma in på scenen efter både Juni och Juli hade alltid känts lite hopplöst. Augusti fick liksom aldrig vara först med någonting, hon blev bara förminskad till en kopia av företrädarna. Det enda hon verkligen kunde slå till med som var unikt var de mörka kvällarna. Hon hade gjort dessa till sin paradgren och förfinade hela tiden sin teknik. Men Augusti ville något mer, hon ville få lite mer uppskattning. Sakta hade hon genom åren byggt upp en krets av beundrare, och den skaran ville hon öka varje år.
Hon var fåfäng och lättsårad. Hon var den sista sommarmånaden och tyckte hon förtjänade en mer framskjuten position, såsom hennes släktingar söderut hade. Där minsann förstod man att uppskatta vem hon egentligen var – större än både Juni och Juli. Men hon befann sig i nordligare breddgrader och hann knappt tillträda förrän det talades om höst, mörker och regn. Vad hjälpte det att hon flera gånger fyllt dagarna med ljummen värme? Otack är världens lön tänkte hon uppgivet, och bestämde sig för att låta mörkret falla. Där, i mörkrets innersta, kände hon sig stark och mäktig. Augusti var kraftfullare än sina yngre systrar, hon ägde en helt annan struktur. Ett annat lugn.
Augusti hade också en pakt med Månen. De båda hade gemensamt kommit överens om att verka tillsammans. Ända sedan barnsben hade Augusti kunnat charma Månen till storverk. De delade också en mörk hemlighet – ingen av dem hade något eget ljus. Tillsammans kunde de dock utnyttja detta faktum när Augusti lät dagarna falla, och Månen lutade sig mot horisonten och lät Moder Sol göra jobbet åt honom. Storslaget var det skådespel de bjöd på tillsammans.
På Mångatan gick trollen i täta led. De sjöng och spelade med kulörta lampor i händerna. Här och där träffade de på vilsekomna kräftdjur, men mest av allt var det stilla och lugnt på vägen. Trollen hade vilat under den ljusaste tiden, förutom Kärlekstrollens utflykt under Midsommarnatten, men tog nu chansen att få vandra omkring som de ville, och Augusti såg inget fel i det.
Så ändå närmade sig slutet. Ensamheten satte sig beslutsamt. Han fäste blicken i Augustis djupaste mörker. Hon skalv till, och kände värmen sakta fly undan. I mångatan blänkte redan Ensamhetens sorgsamma ansikte. Augusti hade flytt den här stunden under hela året, men innerst inne visste hon att Ensamheten skulle övermanna henne till slut. Han log sitt mörka leende mot henne, betvingade hennes värme och ersatte den med kyliga rysningar.
Marie-Louise Kjellström
