– Hoppsan-sa, skrattade September när hon fick löven att virvla runt. Hon skrattade högt och gladde sig åt att få härska över helheten under den närmaste tiden. Hon kände sig som vanligt utvilad och glad, och tog sin an uppgiften med lätthet. Den fundersamma Augusti hade lämnat över med viss tvekan som vanligt, men September kände minsann ingen tveksamhet.
Nu skulle hösten börja och hon var först på plan. Hon var berusad av tanken att få löven att börja skifta i olika färger, och hennes färgpalett var storstilad. Alla nyanser av grönt, gult, rött och orange gav henne så mycket fniss i magen att hon inte kunde hålla sig – ett litet regn måste till. Hon log med stora solstrålar genom regnet och skapade fantastiska regnbågar. Även här ägde hon alla färger och hon kunde inte se sig mätt på det hon skapat.
September log med alla sina skimrande färger, slängde med sitt fladdrande hår och fnittrade förtjust. I magen bubblade glädjen nästan över, och hon snubblade fram i skog och mark så färgerna stänkte kring hennes steg. Än här och än där landade hennes färgglada sinnelag, och intog till slut hela härligheten. Hon kunde inte hålla sig för skratt när hon såg hur fint det blev, hon skrattade så tårarna rann och blev till ett vackert regn.
Berusad av kärlek och glädje fortsatte hon att skapa konst av sommarmånadernas enkla grönska. Starka, kraftfulla och intagande var de avtryck hon gjorde. Moder Sol log uppmuntrande och sände sina förföriska strålar som inramning till detta sanna konstverk.
Efter flera veckor av ren och skär lycka kände September av att det inte riktigt skulle kunna bära ända fram. Hon visste att hon skulle behöva lämna ifrån sig det hon skapat, och att det bara var till låns i några glada veckor. Hon kände hur glädjen mattades, samtidigt som hennes kunskaper ökade.
Man kan inte fånga ett moln, tänkte hon. Och man kan inte hålla fast månens silver i sin hand. Solen strålar kan inte stängas in med galler och man kan inte kedja vinden. Bara genom att släppa taget kan man få friheten tillbaka. Detta hade hon lärt sig av Februari när de träffats som hastigast på nyårsnatten.
Det var dags nu, och September ropade på Oktober och bad honom ta över. Hon var färdig för den här gången, och hon var glad över att ha klarat sin svåraste uppgift – att släppa taget om det som kan fångas.
Marie-Louise Kjellström
