Att vila sig var inte ett problem för Juli. Hon föredrog långa lata dagar framför intensiva arbetsuppgifter. Således var hon obekymrad om gräsets klagan efter mer regn. Hon tog det lugnt och lät sol och vind leka lite som de ville. Det fanns tider då hon låtit regnen fara fram och ta för sig av utrymmet, men just det här året hade hon motat bort dem. Hon ville vila och orkade inte ta sig an regnskurarna med allt vad det skulle innebära i merarbete (intensivare blomning, högre vattenstånd, ivrigare insekter osv.). Istället log hon lojt år vindens smålek i skogsbrynet, och såg vattnet krusa sig förtjust. Solen glittrade i vattenytan och kruset skapade livliga mönster.
Juli kände sig nöjd med det vackra hon skapat, och tyckte sig än en gång kunna utföra sin del av helheten med begränsad arbetsinsats och ganska mycket fritid. På eftermiddagarna kunde hon låta solen mulna till för att ta sig en tupplur i skuggan. Ahhh – så skönt tänkte hon och sträckte ut sig över markerna, med armarna högt svävande över bergen.
Så kom det sig att September kom på besök med nya vänner. September hade besökt nordligare breddgrader och kom släpande på Regn och Rusk. Juli hade redan tidigare förbjudit dessa otrevliga tvillingar att tillbringa tid i hennes del av helheten, men nu kom plötsligt September gående med dem i sällskap. Friden var bruten och Juli samlade motvilligt ihop sig för att gå dem tillmötes. Strax efter franska nationaldagen mötte hon dem, och fräste så hårt hon kunde
– September, du kommer för tidigt! Ta med dig dina eländiga följeslagare och ge er iväg – Schas!
Regn och Rusk hade dock redan fått tag på en vilsekommen måndag och lekte retsamt tafatt med Juli. Kastbyarna for genom luften och Juli skyndade efter allt vad hon förmådde. De långa lata dagarna hade dock satt sina spår och hon kom ohjälpligt efter. Skrattande fortsatte Regn och Rusk sin retsamma framfart, och September gled tyst tillbaka till sin mer avvaktande position. Hon log i mjugg. Juli hade fullt sjå med Regn och Rusk ända fram till torsdagen då hon lyckades jaga iväg dem genom att be vindarna om hjälp. Trött och utschasad föll hon ihop framåt helgen och orkade inte släppa fram annat är ett trist moln och lite åskvärme. Hennes ilska måste få sitt utlopp och helgen fick faktiskt ställa upp på det. Till måndagen hade hon siktat in sig på sin vanliga avslappnade inställning och då skulle solen få ta över arbetsuppgifterna. Innan dess behövde hon dock få uttrycka sin ilska och besvikelse över Septembers fräcka tilltag med de förfärliga tvillingarna Regn och Rusk. Hon sköt blixtar, mullrade in över bergen och skrämde slag på både barn och hundar. Hon repeterade sin uppvisning gång på gång och var inte nöjd förrän hela helgen passerat i ett enda stort och otämjt rasande. Men sen var hon nöjd och utmattad.
Marie-Louise Kjellström
