Januari visste hur man gjorde entré. Hela sitt liv hade han behärskat denna konst till fulländning. När det var dags för honom att ta över på Nyårsnatten skedde det med champagne, fyrverkerier, klockringning och lyckönskningar. Han själv var stilig, stolt och stark. Han ägde en attraktiv självsäkerhet, och hans klädedräkt var alltid lika välordnad. Januari putsade sin snökostym så skaren blänkte de dagar han lät den bleka solen sticka fram. Han var sparsmakad och tyckte att den pråliga December var rent löjlig i sina försök att smycka och glittra. Nej, det var inget för honom. Han skred fram, lämnade inget åt slumpen utan lät frosten bita sig fast och ned i tjälen, han tog helt enkelt ett fast grepp om helheten och lät det sedan vara stilla.
Januari skulle aldrig nedlåta sig till att brusa upp, agera för snabbt eller låta ovälkomna element ta över. Han ägde en självklar värdighet. I sitt lugna sinnelag höll han Februari på behörigt avstånd. Han var både längre och starkare så det var inga problem.
Januari tänkte ibland på den vimsiga April som han haft anledning att läxa upp lite på nyårsnatten då hon fnittrade och rodnade om vartannat. Han såg henne dock med en viss vänlighet och fann hennes nervositet en smula spännande. Inte för att han på minsta vis tänkte visa det, men visst var hon lite charmig den tjejen.
I sitt uppdrag fann Januari uppgiften att hålla allt i ordning och se till att blommor och träd inte förivrade sig. Han kände ibland att de kämpade där under snötäcket, det kittlade lite grann, men han höll dem tillbaka. Det var alldeles för tidigt och de små liven fick ge sig till tåls. Under hans kommando skulle inga små skott göra sig märkvärdiga. Han härskade med en upphöjd värdighet, och behövde bara ge dem en av sina isande blickar för att de skulle krypa tillbaka.
Januari tyckte det var bäst när han själv fick bestämma, och tog inte gärna råd från någon annan. Till och med Moder Sol hade respekt för honom och höll sig undan. Han var god vän med snöfallen och hälsade dem alltid välkomna.
Istapparna glänste ikapp, och Januari tyckte om deras stillsamma skönhet. Ibland försökte varmare vindar ta sig in i hans skapande, och det hade hänt att de skuffat undan snöfallen och istället hade tunga regndroppar fallit. Då skämdes Januari, och tyckte det var alldeles förfärligt pinsamt. Så fort han kunde körde han bort dem och frös ned alltihopa till is. Med fasa mindes han när både Moder sol och de varma vindarna slagit sig samman och i flera dagar skapat en förfärlig sörja. Usch – han kunde knappt tänka på det. Men han hade kört dem på porten och sedan låtit sina korta dagar förlöpa i sträng kyla. Som det skulle vara.
Marie-Louise Kjellström
Mer inom samma ämne…
