Oktober tvekade. Som vanligt fanns där en oro och osäkerhet innan han skulle tillträda. I slutet av September började han känna sig obekväm. Det var ju aldrig någon som väntade på honom, och ingen förväntan fanns inför hans ankomst. Så hade det ju alltid varit. Men ändå, han kände sig missmodig och nedslagen. Visst skulle November så småningom komma till hans räddning som vanligt, men det var långt till dess. Han skulle först behöva stiga fram och visa upp sin sorg och oro.
Man skulle säkert peka på honom, irritera sig på hans tilltagande mörker och tveksamma dagsljus. Han skulle få utså kommentarer om sitt sätt och sin personlighet. Inte någon gång hade någon varit glad och välkomnande. Oktober var ledsen långt in i hjärtat av sitt väsen. Hur skulle han kunna mäta sig med de andra? Vad hade han att komma med egentligen? Han visste att han inte gjorde någon glad, att han bara var en mellanmånad. Hans sorgsamma tankar fyllde dagarna med gråtunga moln och ibland lite regnfyllda byar. Till och med fåglarna tystnade när han anlände. Älgarna gick allt längre in i skogen, hukande. Lövträden sörjde sin svunna skönhet när de fällde sina sista löv. Skogen och marken liksom avvaktade i hans tid, väntade på något bättre.
Ibland hade han ändå försökt skoja till det lite, till exempel genom att fälla ned lite hagel, eller genom att låta vindarna blåsa upp till storm. Men ingen uppskattade dessa ansträngningar. Istället möttes han av hånfullhet och kritik, vilket gjorde honom rädd och osäker. Han var så ledsen att stora tårar trängde fram och skapade ännu mer regn, vilket bidrog till ännu mer klagan från omvärlden. I sin oerhörda ensamhet hittade Oktober inte svaret på sina sorgsna tankar. Hur kunde han vara så ensam med alla dessa syskon, tänkte han. När November kom på ett tidigt besök för att planera sin egen ankomst, frös alltihopa ned till iskyla och glashalka. Oktobers tårar föll tungt på det vackra men farliga underlaget. Han grät tyst för sig själv och lät en sträng nordanvind föra bort honom.
Marie-Louise Kjellström
