April ropade efter hjälp från Moder Sol. Hon var som vanligt osäker och vimsig. Hela året oroade hon sig för detta – att tillträda och ta ansvar. Varje år samma sak, hon kunde helt enkelt inte få ordning på sina handlingar. Nu var det dags igen och hon kände paniken komma krypande.
– Hjälp mig, nu har jag rört ihop det igen, vad ska jag göra? frågade hon Moder Sol snyftande.
– Vad är det nu då, suckade Moder Sol lite uppgivet. Alltid skulle denna unge krångla till det.
– Jamen nu har jag ju regnbyar i Skåne, hagel på västkusten, snö i Norrland, blixthalka i Stockholm och högsommarväder i Dalarna. Hur ska jag reda ut det? Alltid blir det fel, snyftade hon samtidigt som vattnet steg i sjöar och vattendrag.
Moder Sol tittade över läget med en erfaren blick, och såg att det åtminstone stämde vad flickan sa. Det var kaos.
– Du vet att jag inte kan gripa in nu, sa hon lugnt, men med en viss irritation. Jag måste vila mig i form till mötet med Maj och Juni. Det här får du klara ut själv, men ett tips kan ju vara att du tänker ut dina handlingar innan du far iväg. Varför har du så bråttom hela tiden?
– Jag har inte bråttom men det är ju så mycket att göra, jag blir så stressad och nervös, svarade April oroligt.
– Jo jo, svarade Moder Sol, så kan det ju vara, men det är ditt ansvar i alla fall.
April suckade, och i samma stund blev hennes andedräkt till svår dimma i hela Götaland. I norr gick snöplogarna på knäna, och i söder började man bygga vallar mot översvämningarna.
April kände sig eländig och snurrade runt sin egen axel i ett nervöst tempo. Det fick till följd att vindarna ökade in över östkusten och temperaturen föll. Hon vände sig mot Mars för att söka hjälp, men fick bara ett skämtsamt skrattande till svar. Då blev hon osäker och for iväg mot inlandet i en farlig fart. Detta innebar mer halka, och ett ovälkommet hagel.
Hon fruktade nu att Maj skulle komma farande, eller att Februari skulle vakna till liv. Båda var starkare och modigare än hon själv. Hon saknade verkligen den vänliga December som så lugnt la sordin på alltihopa – hur gjorde han? April ville bara komma undan och krypa tillbaka ned under ett varmt snötäcke, eller i alla fall gömma sig bakom några stora träd.
Hon hörde nog hur de andra viskade och tisslade bakom hennes rygg. Alla andra verkade så beslutsamma, men själv kunde hon knappt bestämma sig för minsta vindriktning. Så blev det som det blev. Månaden gick, och hon kämpade och slet. Mot slutet var hon helt utsliten och mer förvirrad än någonsin. Hon blev osams med både högtryck och lågtryck, eftersom hon inte kunde bestämma vem som skulle få mest utrymme. Hon fick vindarna efter sig då de tyckte hon velade och höll igen när de ville ta i och ha lite kul. Moder Sol suckade och skickade ner några strålar på prov för att se om April kunde hantera åtminstone det. Men det gick åt skogen då April samtidigt försökt sluta en pakt med vårregnen, och dessa tog chansen att storma in. Moder Sol drog tillbaka sina värmande strimmor och tänkte att den ungen lär sig aldrig.
När Maj bestämde sig för att ta kommandot lite tidigare än vanligt var April så sönderstressad och slutkörd att hon inte kunde säga emot. Skamsen drog hon sig tillbaka, snyftande och ledsen.
April var dock lite förälskad. Hon hade fattat tycke för den stiliga Januari och när hon nu låg tillintetgjord och sammankrupen tänkte hon på honom. Han hade varit riktigt vänlig tidigare när de möttes vid nyår. Kanske skulle hon våga närma sig honom – men hur? Inte kunde väl hon våga tilltala den lugna, sammanbitna och stiliga Januari? Hon drog ett lövtäcke närmare omkring kroppen och slöt ögonen. Nu var det ändå över för den här gången, det gick lika illa som hon trott.
Marie-Louise Kjellström
Mer inom samma ämne…
Maj – kraften
Mars – lekfullheten