Han vaknade upprymd – idag var det hans tur! Han skulle ännu en gång få visa upp sig och låta sig beundras. Fylld av självsäkerhet intog December scenen.
Så hände det som inte skulle hända – December snubblade. Förvirrad och rodnande sopade han ihop sina spillror i eftermiddagens mörker, med bara ett svagt ledljus över himlen. Han hade snubblat runt sin egen självsäkerhet och nu sökte han fotfästet i den nalkande skymningen. Runt fötterna trasslade sig ett alltför blött snöfall, och med händerna försökte han skaka sig fri från grådaskiga gräsmattor, obehagliga minnen och smutsiga isfläckar.
Så här skulle det inte vara, inte alls, tänkte hans irriterat. Han skulle ju fälla den vita snön i stora, stora flingor och lysa upp hela härligheten. Nu hade det blivit alldeles för varmt och det skulle ta tid att reda ut. Han kämpade med snömolnen och lockade och pockade för att få dem till sig. Inte förrän andra Advent väl var förbi lyckades han få sitt snötäcke att ligga stillsamt och lugnt över helheten.
När Lucia kom tittade hon strängt på December, och fnyste missnöjt.
– Vad har du gjort? frågade hon ilsket. Du skulle ju skapa en skön och vacker stämning till mig och mitt följe – vad är detta?
– Jag snubblade i början och sedan kom jag inte ikapp, svarade December tyst. Han var lite rädd för den Vita Drottningen och hennes följe. Hon kunde vara fasligt bestämd och det fanns så mycket förväntan i omgivningen att det bara inte fick bli fel.
– Jaha, ja vi får väl se om det går att få till det här nu. Jag vill inte ha smuts i klänningskanten så det är bäst du fryser till ordentligt nu.
December gjorde som hon sa, lite glad trots allt att få visa upp en av sina bästa grenar – snabbfrysningen! Med stor precision och iskallt lugn frös han ned allt som fanns på kortast möjliga tid. Träden fastnade i sina rörelser, frosten la sig tyst på grenarna och vattnet blev till is och slutade rinna i stuprören.
– Ha ha, skrattade December, nu blev det minsann tyst Lucia!
Lucia log snett, tackade för hjälpen och satte igång med sitt arbete att lysa upp den mörka December.
Så närmade sig Jul och Nyår. Julen hade förberett sig länge och ville som vanligt sprida ut sig över lång tid och med största möjliga kraft. December visste att det nu blev svårt att överglänsa själva Julen som hade fullt med glittriga ljus till sin hjälp. Nåväl – de fick väl samarbeta. December och Julen hade helt enkelt en uppgörelse om att tillsammans skapa den mest glittriga månaden.
Så kom det sig att December fann sig i att bli utsmyckad med lampor, kransar, tomtar och granar. Han accepterade helt enkelt detta intrång från Julen utan att protestera. Visst gjorde det lite ont när han hade lagt snön så vackert tillrätta och Julen dundrade in med avklippta granar fyllda med ljus. De hade inte samma smak helt enkelt.
Julen kunde inte låta bli att tindra inför varje nytt tilltag, medan December med viss plåga såg granarna trycka sig allt längre in i skogen av rädsla. Darrande viskade de sinsemellan och den isande skräcken kändes i varje fiber. Förnedringen blev ju ännu värre när de togs in i alldeles för varma rum och behängdes med färgglada kulor och glitter. December kände allt detta i sitt innersta, men protesterade inte i alla fall.
Men December var inte långsint. Snart hade han skakat av sig sin olust, och fann återigen sin stora glädje i att få verka. Han skulle ju leda ”Le Grand Final”!
Så svepte han runt och samlade ihop inte bara jorden utan hela himlavalvet till en mästerlig föreställning. När Nyår kom tassande hade han lyckats få Vintergatan att konkurrera med julljusen och frosten att hålla sig fast hela dagen. Till och med Månen kom på besök och skimrade förföriskt. Moder Sol kunde inte motstå frestelsen att delta en smula, och skickade ned några av sina vackraste vinterstrålar.
Nu kunde det Nya Året få komma – December var redo att lämna över.
Marie-Louise Kjellström
