De senaste tjugo åren har svensk inflationstakt varit en av de lägsta i världen. Detta påstås vara ett problem, trots att ingen exakt kan säga varför.
Sverige skall ha en inflation på två procent. Det bestämde vi genom den politiska apparaten i november 1992. Då bestämde vi oss också för att ha en flytande valuta, varvid Riksbanken skulle stabilisera ekonomin genom att hålla en stabil inflationstakt. Tidigare var Riksbankens mål att stabilisera ekonomin, genom att stabilisera kronan.
Riksbankens högsta styrande organ, Riksbanksfullmäktige, bestämde att en stabil inflation skulle vara två procent. Ingen kan veta vad som är ”rätt” inflation, men världen över har siffran ”två” varit det vanligaste målet, så det fick även bli Riksbankens mål.
Men det har misslyckats. Den genomsnittliga inflationstakten sedan 1995 har varit 1,2 procent per år, men misslyckandet kan vi ta med jämnmod. Att mäta inflation är nämligen osäkert. En stor del av den låga svenska inflationstakten beror exempelvis på fallande räntor. Justerar vi för detta, har genomsnittsinflationen varit ungefär 1,6 procent, men även det är under målet.
Ytterligare ett problem är teknikutvecklingen. Det syns bäst i de index vi har för elektronikprodukter, som telefoni, TV, radio, etc. Där har priserna fallit med ungefär 90 procent sedan 1995. Det är emellertid också en illusion, för om du går till butiken för att köpa en ny mobil, kan du konstatera att den kostar ungefär lika mycket idag, som för tjugo år sedan, alltså oförändrade priser. Emellertid kan ju mobilen så otroligt mycket mer idag och det är efter justering för teknikutvecklingen, som priserna rasar, inte i butiken. Men hur mycket av den nya tekniken använder du egentligen?
Ett tredje inflationsproblem är importen. Den drar ständigt ner inflationen. Därför blir Sveriges inflation väldigt lika den i världens stora industriländer. Även den internationella inflationen har legat klart under två procent de senaste tjugo åren. Eftersom Sverige är en av världens mest öppna ekonomier, är det naturligt att vi får ungefär samma inflation som våra konkurrentländer.
Ett fjärde problem är oljepriset. Det är den viktigaste faktorn för svängningar i inflationen. Det syns tydligt om vi jämför med den internationella inflationstakten de senaste femton åren. När oljepriset faller, faller även
inflationstakten och vice versa. Sverige bara hänger med. Detta kan följaktligen Riksbanken inte göra något åt.
Däremot har Sverige en kraftig inflation i bostadspriserna. Sedan 1995 har de stigit drygt 6 procent per år, vilket är bland de högsta i världen, men det har vi bestämt inte är ”inflation”. Skälet är att det finns nästan lika många som tjänar på stigande huspriser (de som äger sin bostad), som det finns förlorare (de som skulle vilja äga). Därför är det bara en väldigt liten del av inflationstakten som påverkas av de galopperande huspriserna.
Detta är Riksbankens rävsax. Huspriser är extremt känsliga för räntenivån, men uppenbarligen inte de produkter som ingår i inflationsstatistiken. När Riksbanken 2014 började vrålsänka räntan, gick därför bostadspriserna upp med hela 19 procent på ett år, samtidigt som inflationstakten var noll. De låga räntorna skapade en sällan skådad bostadshysteri, som tryckte upp byggandet till rekordnivåer, drygt 60.000 bostäder i årstakt.
I augusti 2017 tog det slut och bostadspriserna rasade med 10 procent på några månader. Ingen kan säga varför, för räntorna är fortfarande rekordlåga. Nu rasar också byggandet, särskilt av bostadsrätter och särskilt i Stockholm, men samtidigt har inflationen stigit till över två procent.
Senast i februari nästa år skall därför Riksbanken höja räntan. Då kommer dessvärre byggandet att rasa ännu mer och till slut kommer det även påverka den svenska konjunkturen, men räntan den skall upp. Om du inte förstår någonting av den här inflationspolitiken, kan det möjligen vara en tröst – att då är vi åtminstone två.
Peter Malmqvist
Chef, Analysguiden, Aktiespararna
30 oktober 2018
Mer inom samma ämne…
