Surströmming har alla någon form av relation till – antingen har man ätit, vägrar att äta eller helt enkelt tror man att det inte är gott. Det är lätt att förstå då ingen kan påstå att lukten av surströmming är god.
Själva företeelsen att lägga in fisk i salt och låta den jäsa för att ätas vid ett senare tillfälle har använts länge, och framförallt innan moderna hjälpmedel att lagra mat såsom kyl och frys blev en del i alla hushåll.
Det tog mig 49 år av mitt liv innan jag kom att äta surströmming (mer om det senare). Orsaken är säkert som för många andra att jag tvekat till följd av alla historier kring denna fisk, dess lukt och kanske också förväntad smak. Jag har personer i min närhet som äter det varje år men jag kan inte påstå att jag jobbat speciellt hårt för att få vara en del av dessa tillställningar.Men nu kom turen till mig och jag hade svårt att dra mig ur eller säga nej – och upplevelsen blev riktigt bra!
Vi blev inbjudna till goda vänner där mannen ursprungligen är från Norrland och har starka traditioner i att äta surströmming. Burkarna skulle öppnas klockan 18,00 och man förväntades infinna sig vid den tiden. Stämningen var väldigt snackig då hela gänget som fått inbjudan träffades. Det var absolut fler än jag som aldrig ätit surströmming, men också flera som ätit det vid många tillfällen.
Tillställningen inleddes med att värdparet presenterade hur kvällen skulle avlöpa, och att surströmmingen skulle fungera som förrätt att avnjutas utomhus. Sedan skulle varmrätt i form av ”Norrlands kebab”, det vill säga renskav med stomp, intagas inomhus som varmrätt (skönt att veta att man skulle åka hem mätt även om inga mängder surströmming intogs). Dryck och tillbehör dukades fram och värdparet presenterade hur man skulle bygga ihop sin smörgås med surströmming. Vi fick självklart filea fisken själva som del av processen. Som dryck intogs Norrlands Guld och snaps vilket självklart var ett trevligt inslag. Smörgåsen gjordes på hårt tunnbröd och till surströmmingen serverades mandelpotatis och rödlök. Det ses lite olika på om gräddfil skall vara med eller inte och vårt värdpar var av åsikten att det inte skulle finnas med.
Så kom slutligen prövningen att äta upp den egentillverkade surströmmingsmackan
Lukten var inte alls så farlig som jag kanske hade trott, då värdparet öppnat burkarna under vatten en bra bit från serveringsbordet och att filéerna lades upp på tallrik på bordet. Smaken var mycket salt men inte alls äcklig på något vis. Vi intog denna förrätt under mycket diskussioner och vis-sjungande till snapsen innan vi gick in och fortsatte kvällen.
Jag måste säga att jag verkligen är en erfarenhet rikare och den var mycket positiv. Både i hur vårt värdpar presenterade och genomförde denna traditionstyngda måltid, att vi åt ute och alla instruktioner som man fick. Detta var absolut inte sista gången jag äter surströmming även om det tog 49 år till den första.
Johan Frisch
