Det är spännande att träffa Micael Bindefeld – mannen som blev Sveriges festfixare no 1, byggde ett stort pr-företag, bildade en kulturstiftelse för en del av pengarna och odlar sin trädgård. Här får vi veta mer om vem han är, varför han bildat sin stiftelse och hans bästa tips inför vårens trädgårdsarbete.
Foto Fredrik Wannerstedt
Micael är född och uppvuxen i Göteborg, och kommer från en judisk medelklassfamilj. Han kom till Stockholm på mitten på 80-talet och arbetade först som frisör.
Vad har format dig som person?
– Jag kommer från en väldigt trygg och stabil familj med en ganska konventionell uppfostran. Vi var mycket tillsammans med familjen. En familj med tydliga grundvärderingar och en tidig moralisk kompass. Jag tilläts vara mig själv och mina föräldrar gav mig utrymme även när jag inte ville följa de utstakade spåren. Även om jag fick slåss lite för det, säger Micael och ler åt minnet.
– Jag kommer från en traditionell judisk bakgrund där utbildning betyder allt. Antingen blir man läkare eller möjligtvis advokat. Jag ville bli journalist men hade inte betyg för det, istället kom jag in på juridiken i Uppsala. Precis när jag skulle börja kom jag på att jag ville bli frisör istället – och jag hade inte alls något intresse av att läsa vidare och flytta till Uppsala.
Hade du frisörintresset tidigt?
– Jag hade nog alltid det i fingrarna och jag lekte frisör som barn. Jag fick leka med min morfars hår även om han kanske inte hade så mycket hår, skrattar Micael.
Estetik, färg och form
– En anledning till mitt intresse kan vara att jag tidigt hade en väldigt stark känsla för estetik, färg och form. När jag försökte med papper och krita blev det aldrig som jag hade tänkt mig. Det blev så mycket bättre när jag fick hålla på med hår. När jag tog mitt gesällbrev så fick jag det högsta betyg som någon hade fått i Sverige. Jag blev sedermera en väldigt duktig frisör.
Jag flyttade till Stockholm i mitten på 80-talet och successivt kom jag in på en annan bana. Jag började jobba med tidningar och modefotograferingar. Som frisör fick jag så småningom en färgstark och namnkunnig kundkrets. Parallellt stylade jag skivomslag, kändisar och medverkade i modereportage. Jag jobbade med alla tidningar på den tiden, VeckoRevyn, Elle, Café, Damernas Värld med flera.
Sveriges första och största Festfixare
Hur kom det sig att du blev Sveriges första och största Festfixare?
– Redan när jag var 16 år och pluggade i USA så ordnade jag en stor sammankomst för internationella studenter. Jag ordnade alla sponsorer och bjöd in 105 ungdomar som jag hade ordnat boende för.
– Man pratar ju ofta om höger och vänster halva av hjärnan – och jag tror jag har mina är ganska jämbördiga. Jag har intresse för struktur, budget, ekonomi, excel och så vidare. Jag tänker i båda dimensionerna och kombinationen har gjort att jag kunnat arbeta med min kreativitet och samtidigt bygga ett bolag.
– När jag kom till Stockholm fanns en jordmån som fick mig att växa. Mitt första stora event var 1987. Det var legendariska journalisten Kid Severin* som gav mig epitetet Festfixare.
*Kid Severin var journalist på Expressen från starten 1944 till februari 2000 och skrev bland annat om fester och kändisar. Kid Severin avled år 2000.
– Jag blev också hånad av vissa för att jag arbetade med att ordna fester och bjuda in kändisar. Många inom reklam och kommunikationsbranschen trodde inte på den typ av PR jag arbetade med. Allt jag arbetade med fick en stämpel av ytlighet, men samtidigt ville alla vara på min lista och få inbjudningar. Jag hade en professionell inställning till det här, och var krass när jag satt ihop listorna. Det var ovidkommande vilka jag umgicks med, viktigast var vad kunden ville få ut. Kunderna gillade att det var proffsigt hanterat, men andra som inte kom med på listan just då blev mindre glada. Men jag ville att listan skulle återspegla den samtid vi levde i och inte vara nostalgisk eller så.
Hur var det då med glamouren?
– För mig var det jobb. Jag har ju aldrig varit en festkille utan är helnykterist sedan många, många år. Jag har aldrig levt det livet. Jag är omvittnad tråkig i det sammanhanget.
Men du förde in en dimension som inte riktigt fanns innan – röda mattan, att bli fotograferad, mingla och så vidare. Visst fanns Svensk Damtidning redan innan men nu kom du med en helt ny dimension, eller hur?
– Det som var nytt var ju att jag blandade folk på ett annorlunda sätt – östermalmsfamiljer blandades med modevärlden och modeller, fotografer blandades med kockar och hip-hopare från söder. Jag gjorde kändisar av människor som inte var i den världen förut. Jag var ung och kaxig och gjorde mig kanske till ovän med några.
– Från början var det min ambition att skapa uppmärksamhet i media Det första eventet var Club Med’s lansering i Stockholm. Det var två tjejer som skulle börja sälja ClubMed i Sverige och jag tror jag tjatade och tiggde och bad att få göra det här eventet. Jag fick det till slut och så skulle vi göra festen på Café Opera. Det hade inte hänt innan att någon fått abonnera Café Opera.
– Jag umgicks på den tiden mycket med journalisten Susanne Ljung som skrev i VeckoRevyn. Genom henne fick jag veta att Roman Polanski skulle komma till Stockholm. Jag bjöd in honom och hans sällskap till den här kvällen på Café Opera, men fick ingen vidare respons. De kom inte. Men dagen efter stod det på löpsedlarna om min fest på Café Opera, och på mittuppslaget fanns massor av bilder. Roman Polanskis besök gav en mindre notis bland kulturnyheterna. Då ringde den person på Warner Brothers som ansvarade för Roman Polanskis besök och gratulerade mig till genomslaget. Då skulle de på Warner Brothers lansera en stor film och han bad mig komma och titta på filmen för att diskutera om vi kunde göra något av filmpremiären tillsammans.
Tillfälligheterna gör möjligheterna
– Så det är tillfälligheter som gör möjligheterna. På den tiden lanserades inte filmer på det sättet. Jag stängde av Kungsgatan, bjöd in massor av folk och även tv bevakade den här filmfesten. Vi fick 22 minuter direktsänd tv från premiären. Då slog jag igenom. Det här var 1988 tror jag. Det var så stort med den här filmpremiären att även jag blev intervjuad av Stina Dabrowski.
Hur ser branschen ut idag och vad har utvecklats under alla år?
– Det är en ny värld vi lever i. Digitaliseringen har ju påverkat hur man jobbar med kommunikation. Vi har också varit tidiga med det. Vi var först i branschen med att ha en hemsida till exempel. Det som gör att det fortfarande är spännande är ju att varje kund är unik och varje kund vill olika saker. Det finns inga mallar. Idag är vi uppdelade i två delar där den ena jobbar med Event och den andra med PR. Totalt är vi drygt 20 personer. Branschen har vuxit enormt med massor av eventbyråer. Jag säger inte att jag var innovatör men jag var först i Sverige. Jag hade inga förebilder.
Har du haft några riktiga motgångar?
– Nej inte direkt. Man får ju lite elefanthud, man blir tränad i att inte ta saker personligt.
Hur har du utvecklats som person under åren?
– Man blir en bättre person med åren, och förlikas med sina tillkortakommanden och har slipat till dem lite. Jag har blivit lättare att ha med att göra. Hetsen är ju borta nu. Mitt liv har ju förändrats, mina föräldrar har gått bort och jag har själv blivit förälder. Det är ju det största för alla som får barn. Min son är idag 2,5 år. Jag har haft ett väldigt behov av att ha vattentäta skott mellan mitt yrkesliv och mitt privata liv sedan min son föddes. Men jag visste ju att det skulle bli omskrivet i alla fall.
Micael Bindefeld Stiftelse
Micael skapade 2013 Bindefeld Stiftelse* för att bevara minnet och föra kunskapen om förintelsen vidare. Stiftelsen delar varje år ut ett stipendium om 400 000 kronor till kultursektorn, för ett kulturellt projekt som handlar om förintelsen. Sipendiet delas ut den 27 januari på Förintelsens minnesdag (Holocaust Memorial Day är instiftat av FN), som är den dag Auschwitz befriades. Micael donerade själv 5 miljoner kronor till stiftelsen.
*Om Bindefeldstiftelse ”Berättelserna från Förintelsen rör och berör oss alla. Fortfarande drabbar rasism och förföljelse många minoriteter, inte minst i den tid vi lever i idag. Folkmord har inträffat efter andra världskriget. Det är vår plikt som människor att göra vad vi kan för att upplysa om historiens fasor och därmed förhoppningsvis resa spärrar mot nya förbrytelser.” Micael Bindefeld www.bindefeldstiftelse.se
– Vi har fått flera donationer och tack vara en fantastisk förvaltning har vi kunnat dela ut så mycket som 400 000 kronor. Det är ett stipendium som man söker och det ska vara något konstnärligt som kan nå många människor, det ska ta plats och det ska kunna ses av många.
Vad var bakgrunden till att du startade Bindefeld Stiftelse?
– Det judiska inslaget var närvarande när jag växte upp, men inte religiöst eller ortodoxt. Farmor och farfars familjer kom från Tyskland och stora delar av deras familjer förintades.
– Jag kände ett behov av att göra någonting själv, framför allt efter ett besök i Treblinka i Polen. Jag drabbades av kunskapen att de sista överlevande snart inte längre finns i livet och vad gör man då? Snart kommer det bara vara en historisk händelse bland många andra. Det är ju en fasa. Att sådana fullständigt galna övergrepp kan begås för bara 75 år sedan och så fortsätter vi utan att bli klokare. Jag insåg ju att jag har kunskap om hur man kommunicerar och jag hade ekonomiska tillgångar att göra det.
Det är spännande att träffa Micael och ta del av hans fantastiska framgång. Han envishet, entreprenörskap och förmåga till att se framåt och ligga i framkant har lett honom genom en lång karriär. Det är ännu mer imponerande att han inte lutat sig tillbaka i framgången, utan istället genom sin stiftelse valt att öka och sprida kunskapen om av en av historiens värsta och mest fasansfulla mänskliga övergrepp.
Hur har du själv, människan Micael Bindefeld, utvecklats under åren – vem är du idag?
– Jag tycker att jag är en ganska bra person. Jag har levt i den här sus- och dus världen men tycker inte jag har några konstiga manér, utan klarat mig bra. Jag har ett sunt liv och jag är framförallt en pappa. Det blir också så att när man får barn sent i livet så vill man ju också göra det riktigt bra som förälder för man har inte så många år kvar tillsammans.
Vad är drivkrafterna nu?
– Göra bra saker, vara innovativ, jag är fortfarande vetgirig och hungrig. Jag har gjort en egen tv-serie, jag har skrivit 3-4 böcker och jag har fått uppdraget av Fyrklövern att göra ett eget porslin. Nu till sommaren kommer en kaffeservis i min serie Aspvik. Så jag har ju fått göra massor av roliga saker.
Foto Fyrklövern
Vad är rekreation för dig?
– Bland annat är det mitt trädgårdsarbete. Det är nog trädgården jag gillar, inte direkt vildmarksvandringar. Jag älskar att resa, och jag har rest till en massa spännande länder. Nordkorea, Grönland, Sudan, Syrien och Papa Nya Guinea. Och många fler. Men nu har jag barn så nu är det ett annat fokus när vi väljer destinationer.
Foto Fredrik Wannerstedt
Det stora trädgårdsintresset
Hur uppstod ditt trädgårdsintresse?
– Det har jag haft så länge jag kan minnas. Det sägs i min familj att mitt andra ord efter ”mamma” var ”bomma” (blomma) och jag kommer ihåg hur morfar och jag höll på i trädgården. Vi byggde växthus tillsammans och vi odlade tillsammans. Sedan är det klart att det exploderade när jag fick ett eget sommarhus med stor trädgård. Jag gillar idén att äta och tillaga det jag själv har odlat. Jag gillar att se saker växa. Min egen trädgård har tagit jättelång tid, jag har gjort massor av misstag. Jag har designat trädgården själv, den var helt i förfall när jag köpte den. Det var bara en massa sly, en snårskog. Det har varit en enklare trädgård tidigare.
– Det är viktigt att man skaffar den trädgård man mäktar med. Jag har ångest för allt. Jag ligger alltid efter, det finns alltid någon pelargon som inte fått den omsorg och kärlek den behöver. Nu finns en stor fruktträdgård som jag anlagt själv och efter 20 år är det jättemycket frukt.
Du har skrivit en bok om ditt trädgårdsintresse, hur kom det till?
– Jag fick mycket uppmärksamhet för mina trädgårdsbilder på Instagram*, och mina följare skrev att jag borde göra en egen bok om min trädgård. Jag vände mig så småningom till Natur&Kultur för att se om de ville ge ut boken. De ville dock inte att jag skulle blanda trädgård med recept vilket var min idé. Jag gick då till Bonniers och de sa i princip samma sak. Då fick jag kontakt med ett förlag som heter Roos&Tegnér i Malmö och då fick jag göra den bok jag ville. Det var jätteroligt att få göra den här boken och vi höll på i två år.
*Om du vill följa Micael på Instagram @micaelbindefeld
Perfektion eller vildvuxet?
– Jag vill nog ha det ansat, men naturen är ju starkare än vi så det blir ju inte en klippt park. Jag är väl lite perfektionist kanske.
Vilken är din käraste blomma? Vad tar man med när man blir bjuden hem till dig?
– Pelargoner eller en Daliaknöl. Men ännu hellre en donation till min stiftelse.
Hur använder du din trädgård?
– Väldigt mycket, jag använder den väldigt mycket. Det är rekreationen men också dåligt samvete. Trädgård är också ett ok om det ska se ut som jag vill att det ska se ut. Jag måste hålla på hela tiden och jag tar hjälp med mycket.
Micaels bästa tips för din trädgård
Till sist – vilka är dina tre bästa tips för trädgården inför sommaren?
- Kogödsel – det funkar på allt. Det är milt. Kogödsel för en trädgård är som grädde i en sås. Finns i vanlig trädgårdshandel.
- Två trevliga krusbärsbuskar, eller en svart vinbärsbuske, eller rabarber. Rabarber och krusbär kräver i princip ingenting, men de bara ger och ger. Man kan göra så mycket av detta.
- Marktäckare – ett bladverk som håller ogräset borta, det skyddar fukten i jorden. Det finns massor av fantastiska nävor, ormöga, eller annat. Det är snyggt mellan buskar och blommor.
Micael vårdar sin trädgård med stor kärlek, en plats för sonens lek och familjens rekreation. Han är en del av vår svenska nutidshistoria och han värnar världshistorien genom sin stiftelse. Så avslutas mötet med Micael Bindefeld – en vänlig och jordbunden man som generöst delar med sig av sin egen historia.
Marie-Louise Kjellström
