Att komma hem till sommaren – bli en hemvändare – är en självklarhet för de allra flesta av oss … Oavsett om vi flyttar till ett land på andra sidan jordklotet eller från landet till närmaste större stad är att komma hem viktigare än någonsin. Kanske också något som en stigande ålder ofrånkomligen gör med en … Att gå i barndom – som det hette förr. Och barn längtar alltid hem och att allt är så där som vanligt – som det alltid brukar vara …
Hursomhelst är det inte allom givet att bli omhändertagen med 100%-ig gästfrihet och välvilja vid dessa hemkomster. Släkten kan allt som oftast vara värst … Jag är medveten om att jag och min lilla familj, om totalt tre personer + valp, är oerhört privilegierade. Vi vill gärna hjälpa till, verkligen! Men får inte … vi ska vara lediga och koppla av heter det. Som hemvändare håller vi till i den lilla, men nu också svällande, ”Öquistska byn” på Laxön i Råneå skärgård, Norrbotten. En by som trots alla bekvämligheter, om än mer tidskrävande – ändå är i avsaknad av rinnande vatten och elektricitet. Det sistnämnda komplicerar det för mig personligen och inte minst – för min närmaste omgivning. Milt uttryckt!
Jag sover normalt alltid, såväl hemma som på resa, med en cpap. En maskin som medelst ett jämnt luftflöde, via en näs- och ansiktsmask kontinuerligt blåser in luft i mina luftvägar via näsan så att jag inte snarkar och/eller gör lååånga andningsuppehåll. Till fromma för såväl min egen grad av utsövdhet och därmed också välbefinnande – något som i lika hög grad gäller mina närmaste – min familj.
Som en följd av detta faktum har jag ”förvisats” till ett undantag en bit upp i skogen – väl åtskilt och utom hörhåll, i förhållande till övrig bebyggelse. Därför också ansett som något av en förvisning. Jag har nogsamt aldrig brytt mig om att dementera denna väl spridda uppfattning. År efter år finner jag mig stoiskt i, och blåser under, mitt martyrskap. Jag plockar fram mina dolda skådistalanger och bara nickar ödmjukt, när familjens och släktens huvuden läggs på sned uttryckandes – ”sympati-över-att-jag-måste-sova-där-alldeles-för-mig-själv” … Oerhört viktigt är det med balansgången – att inte gå till överdrift i martyrskapet. Så lätt gjort.
Jag VILL INGET HELLRE än att ”sova-där-alldeles-för-mig-själv”. Inte så länge platsen är bildens – ”Lille Grå”.
Det av norrbottnisk kärnfuru byggda, och nu grånade, lilla huset byggdes just som ett undantag till min storebrors frus pappa. Han hade det större huset närmare havet som sin jakt- och fisketillflykt under en lång följd av år, ända tills han lät dottern med familj ta över … villkorat med att han då fick ett undantag – en bit upp i skogen alldeles-för-sig-själv.
Den lyx som han åtnjöt under sina sista år i livet – den är nu en lyx som jag själv är förunnad under de tre, alltid tre, nätter vi tillbringar här, alltid i början av juli – varje sommar. Jag brukar hävda att mer än tre nätter i sällskap av familj/släkt aldrig är bra vare sig för gäster eller de som gästas…
Sedan må en vara hur familjär och gästfri som helst …
Vi tillämpar samma princip hos mina svärföräldrar i Dalarna. Varje år och varje sommar, dock i slutet av juli – inte i början! 😉
Känner mig trygg med denna ”outning” – då släkt och vänner är strängt förbjudna att läsa mina texter online … 😉
Något privatliv ska en väl ändå få ha …
/Svante
