Under alla år med inredningsjournalistik som profession har jag förundrats över koncentrationen av minimalistiska hemreportage. Hem helt i avsaknad av färg, utom då möjligen alla nyanser av grått och beige, och utan personliga detaljer. Typ, tio på dussinet.
Oftast rör det sig också om arkitektritade hus. Väldigt uniformt inredda med några få ”godkända” objekt – så kallade designalibin. Måhända målar jag in mig i ett hörn, sågar av den gren som jag sitter på, kackar i eget bo – och så vidare, och så vidare …
För självklart har jag som redaktör varit högst delaktig i denna formliga flod av minimalism. En flod som säkert också fått våra läsare att tro, att så här – så har de allra flesta det. Eller att det är normen. När jag går till min egen bekantskapskrets, och verkligen tänker efter, känner jag ingen som har det så och/eller – lever så. Nåväl, kanske någon …
Om än minimalism är en dröm för många och kan te sig ”snyggt på bild” – stannar det oftast därvid. Verkligheten i form av vardag, husdjur, barn och familj tillstöter allt som oftast …
Jag och min familj lever sedan fem år i ett ”väldigt” arkitektritat hus! Ett i en rad av flera. Måste de då inredas minimalistiskt? Jag vet inte hur många nya besökare, inte bara i det här huset utan också i alla våra tidigare boenden, som genom åren fällt kommentaren – oj, ser det ut så här! Det hade jag inte tippat – så otippat! Du har ju fler än EN sak … Riktigt trevligt!
Huset ritades och byggdes 1955, av arkitekturprofessor Eskil Sundahl. Det år när han, efter ett helt yrkesliv som chefsarkitekt på KFAI, skulle gå i pension. Ett hus till sig själv och sin hustru som skulle bli ett hus att kunna åldras i – med värdighet.
Också något av essensen av hela hans yrkeskunnande och erfarenheter – omsatt i ett hus. Isolerglas i alla fönster för att slippa kallras och därmed också utanpåliggande radiatorer – istället vattenburen golvvärme. En riktig personhiss från garaget direkt upp till bostadsplanet. Väldigt ovanligt i en privatbostad, då som nu. Elslingor under asfalten, utanför garageporten och entrén, för att slippa snöskottning – numera avstängda. En nedsänkt och dränerad odlingsbädd, något av en vinterträdgård, i vardagsrummet. En vävkammare till fru Sundahl och en snickarbod till sig själv. Bra saker, oavsett ålder – förstås. Detta var trots allt en annan tid – så här finns också ett ”back-kitchen” med städvask, skafferi och skrivpulpet till husjungfrun. … Dock finesser som jag själv, i lycklig avsaknad av tjänstefolk, uppskattar en gång om dagen. Minst. Särskilt skrivpulpeten!
All denna arkitektoniska lyx, om än 1950-talsmjuk, vad vore den utan hemtrevnad?
Visst, i dystra stunder kan jag tänka att, hjälp – så mycket saker vi har. Saker som samlar massor av damm, saker vi oavbrutet måste flytta på när vi städar, saker som i kraft av att de är för många – sägs skapa dålig energi … Men att välja bort dem …? Nä!
Såväl jag som min sambo älskar vackra saker och i synnerhet glas och keramik. Särskilt då vaser – kanske en naturlig följd av att vi mest av allt älskar blommor och trädgård.
Många vaser är det. Varken kan eller vill räkna dem – och vi använder dem alla!
Självklart sitter inte hemtrevnad i antalet saker – och absolut inte i antalet vaser. Dock är jag fullt och fast övertygad om att saker som vi älskar och omger oss med = hemtrevnad. Högt som lågt – det sitter inte i varumärken eller fula/fina gatan.
Minimalism eller maximalism? Var och en blir salig på sin melodi – vi har valt!
Men vem vet om en blir konvertit …
/Svante
P.S. Vårt förrförrförra hus – förlåt, men också arkitektritat – var ett enplanshus. Vis av den erfarenheten kan jag bara konstatera – enplanshus åt ALLA! Oavsett ålder eller livssituation.
… om en nu inte innehar privilegiet av att äga en egen personhiss.
Svante Öquist
