Om du ska skriva för någon annan, vara någon annans minne – hur gör man då? Kan man teckna en tid och en process så att den finns kvar för huvudpersonen själv?
Marie-Louise Ekman skriver i sin bok ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” om tiden då hennes man Gösta Ekman var svårt sjuk under 2011-2012. Hon blir hans minne och hans verklighet under en tid som han från början vet att han inte kommer att minnas. I sorgen, förtvivlan och kärleken hittar Marie-Louise ett sätt att föra sina dagboksanteckningar så att de även kan utgöra ett minneskort för Gösta själv. Kärleken är mer tydlig än sjukdomen och kanske är det det som gör att man som läsare orkar följa med genom fyra långa och svåra månaders sjukhusvistelse. De små orden, de små påminnelserna om deras egna djupa och innerliga relation, det som inte kan kopieras, det som gäller bara de två, deras egna universum som krymper men aldrig försvinner ur bild. Gösta Ekman gick senare bort 2017.
”Två av våra riktigt stora folkkära konstnärer delar med sig av sitt innersta, sin storhet, sin litenhet och sin levande kärlek under denna smärtsamma tid.”
